Okej, jag tänker aldrig låta någon massakrera mitt tandkött igen.

06.45 vaknar, går upp och duschar, tvingar i mig lite yoghurt, segar som bara den, borstar tänderna i 20 minuter typ. Är av någon anledning apigt allergisk så kan knappt andas genom näsan.

07.45 ber Pete köra mig till Mölndal, mycket trafik, astrött, nyser hela tiden.

08.15 är hos tandläkaren, de ropar in mig ungefär direkt, tar bort tråden i rälsen, får sen vänta på kirurgen som kallar in mig ca 08.50

De sätter mig i stolen, tar fram en hejdundrans massa läskiga verktyg, och sedan ska han ge mig bedövningen. Han sticker i nålen aslångt, väntar en stund, och sticker den ännu längre. Sen kör han proceduren 7 gånger, varav två av de gångerna var under tungan, och hela skiten svullnade upp som två bölder.

08.45 Har bedövningen börjar värka och de täcker över mig med något skynke så att jag inte ser någonting typ. Inte för att jag vill det, är livrädd och ligger och kramar om mig egen hand.

Jag känner ingen smärta, men hör däremot när han kraffsar, skär upp och flyttar på tandköttet. Efter ett tag känner jag att det luktar bränt kött, och kirurgen informerar mig om att det faktiskt är mitt eget kött han bränner så att det ska forma sig. Blev sjukt illamående av det.

När det gått kanske en halvtimma 40 minuter börjar jag känna att det sticker lite, gör lite ont. Jag som kämpar med att hålla borta en panikattack försöker intala mig själv att det är inbillning, och som tur var berättade sjuksköterskan att de var klara. När jag fått lite munskölj, instruktioner hur jag ska hantera såret och ny tid så börjar jag må illa. Jag önskar dem en fortsatt trevlig dag och äter alvedonen de gett mig. Så fort jag sätter mig i väntrummet igen (för att sätta i rälstråden igen) så får jag olidligt ont, riktigt ont. Jag rör vid min läpp och känner allt, alltså hade bedövningen släppt. då är klockan (09.30)

Jag sitter och vrider mig och håller mig för att inte brista ut i gråt, för att det gör så fruktansvärt ont. Jag överväger att bara gå därifrån, eller att be någon om hjälp, men det kändes bara dumt.

Så där satt jag i en halvtimma, tills min tandläkare kallar in mig, hon frågar hur jag mår och jag bara bryter ihop. De kan knappt ta i min underkäke utan att jag skakar av smärta. Så de satte en provisorisk tråd för att hålla ihop tänderna, eftersom jag hade för ont för att de skulle kunna sätta i rälstråden igen. De berättade hur mycket alvedon jag kunde ta, och bad mig komma tillbaka på fredag. Som tur var kunde mamma köra hem mig, och efter en timma hade värktabletterna börjat värka.

Så var jag bara allmänt utmattad resen av dagen, sov av och an, senare köpte lillebror drickyoghurt och storebror fixade sugrör så jag kunde få mitt te.

Men som sagt, jag gör det aldrig igen, det var alldeles för läskigt.

Nu ska jag leva med stygnen ett tag också.